Där har ni resultaten. De resultat som jag vid målgång var besviken över. Besviken för jag hade kunnat få en bättre tid om det inte varit för det vidriga vädret. Kanske har ni hört på nyheterna eller i tidningarna att vi drabbades av vätternrundans sämsta väder på över 25 år och att det var rekord i folk som bröt loppet? 2250 st fick bryta, vilket motsvarar 11,8% och mer än dubbelt så många än i fjol.

.

För loppet började hur bra som helst. Fick ta rygg på Björn som är en duktig cyklist och siktade på 9h, vilket var 4h snabbare än vad jag hoppades på. Men tanken var att få lite extra skjuts någon mil för att komma så långt som möjligt innan regnet började. Men när nummerlappen väl satt på så släppte jag inte efter, utan hängde på han i 26mil!  I 13 mil snittade vi en hastighet på 34-35 km/h, något som är helt otroligt snabbt! Klunga efter klunga trampade vi om och fick knäcka kille efter kille som utmanade den "lilla tjejen". Det var 20 Roliga mil!

.

Men så kom regnet och graderna sjönk kraftigt. Det sägs att de låg runt 8 grader. Inte nog med det hamnade vi samtidigt i motvind. Detta puls ett tempo runt ca 30km/h gör det kallt, iskallt. Men vi kämpade på så långt det var möjligt tills jag kände efter 26 mil att jag var tvungen stanna och gå på toa samtidigt som jag förhoppningsvis kunde värma mig. Björn gjorde tvärtom och cyklade på för att han frös så mycket, vilket också visade sig vara betydligt smartare. För jag stannade, gick av cyklen och bröt ihop pga smärtan i axeln och knäna, samt kylan. Försökte stappla mig in på en bajamaja där jag blev ståendes en lång stund i försök att få ner dragkedjorna. Men med händer som stelnat formade efter styret gick det inte, utan fick använda tänderna för att lyckas. Mitt i allt pillande fick jag syn på något blått under kanten av glasögonen. Tog fram händerna igen för att se om det var dom, men dom var bruna. Också sen hamnade dom under kanten igen, och de såg helt blåa ut. Fattade inte ett smack förens jag lyfte av mig glasögonen med bruntglas. Mina händer var blåa! Då hann jag bli orolig för en stund.

.

Med kläderna väl nere, pinkandes och grinandes hann jag reflektera över hur hela bajamajan skakade av min kropp som bokstavligen hoppade på toasitsen. Sen skulle kläderna på igen med alla dessa dragkedjor. Efter ett tags pillande gav jag upp. Med byxorna på halvstång, tröjan och jackan i handen gick jag ut och sökte hjälp av funktionärer. Det tål att tilläggas att man inte har några trosor på sig under dessa byxor för att undvika skavsår. Dom skickade mig genast till vårdtälten för att hela jag var blå plus min axel som jag grinade över. I vårdtältet blev jag liggandes i nästan en timma i förhoppning om att få liv i kroppen igen. Där var jag nära att bryta. Jag sa det till de som vårdade mig att "nu ger jag upp! Det går inte!" Då tog en av dem i mig och sa "Det gör du inte alls det! Det är 4 mil kvar och har du utsatt dig för det här ända hit så cyklar du i mål!" Hon gav mig inget val, så det var bara att lyda. Så här lugnt som det låter nu var det inte. Trodde på riktigt att jag i risk att kolapsa då jag somnade till tre gånger medan jag låg på britsen. Sen då någon som står i t-shirt säger "ut och cykla nu" kan man inte le och säga "jaa va roligt"... Men jag gjorde det och det var det som var huvudsaken. Räknade kilometer för kilometer, till vi slutligen fick se den stora skylten - MÅL/FINISH! Välkommen till Motala.

.

Underbart

.

Resan var händelserik, och inte konstigt det med tanke på hur många timmar man varit vaken, den svarta natten med endast en massa röda lysen framför sig och en massa idioter runt ikring. Klart det händer olyckor och incidenter, men helt otroligt så klarade vi oss ifrån dem. Hann vika undan från den störta krasch jag sett i sista sekund. Hann bromsa ett flertal gånger. Hann passera innan det smällde. Mycket fick man se. Men värst måste varit för killen från vår buss som fick ge hjärtmassage åt en äldre farbror som fick hjärtstillestånd och avled...

.

Men fasen vad stolt jag är idag över min insats! Två knän som knappt bär, en axel som värker konstant och händer som ser ut att ha reumatism. Krokiga fingrar som inte har någon kraft. Men igenom tog jag mig, och på en bättre tid än någon av de tjejer jag pratat med ;) Många män med för den delen.