pusher

Sömnen uteblir nätter som dessa och livet känns inte alls gå i samma fart som tidigare. Iofs brukar min fart vara onödigt snabb i vanliga fall, men nu går det inte skynda, göra, hinna och pressa. Nej kroppen vill inte bli pressad och testad, den vill bara vara.

Idag ska jag prova ta mig ut på cykeln, inte just bara för träningensskull utan för att få en stund för mig själv. Kanske få utlopp för känslor, kanske få glömma nuet kanske kanske.

Tidigare grät jag för att jag var självisk, för att jag själv kommer sakna henne ofantligt. Sedan gråter man för släkten, för hur många som har ett hål i hjärtat nu... Nu gråter jag mest för farfar, för hur mycket han kommer sakna henne... Hjärtesorg är otröstlig och svår att handskas med...